Flamenco som studieområde: flamencologi

I mitten av 1900‑talet började flamenco bli ett eget studieområde. Från och med 1950‑talet började man publicera ett flertal musiksociologiska och antropologiska studier om flamenco. År 1954 gav bolaget Hispavox ut den första Antología del Cante Flamenco, en inspelning som dominerades av orkestrerad och idealiserad cante.

 

År 1955 publicerade Anselmo González Climent ett essäverk med titeln Flamencología. Därigenom höjdes flamencons status som konstform och forskningsfält avsevärt, eftersom man tillämpade samma akademiska metodik som inom musikologi. Verket kom dessutom att ligga till grund för senare studier av denna genre.

 

År 1956 ägde "I Concurso Nacional de Cante Jondo de Córdoba" rum. Och två år senare grundades den första professuren i flamencologi i Jerez de la Frontera. Det är den äldsta akademiska institutionen för studium, bevarande, forskning, spridning och försvar av flamencokonsten.

 

År 1963 publicerade Ricardo Molina –poet från Córdoba– och Antonio Mairena –cantaor från Sevilla– Mundo y Formas del Cante flamenco, ett referensverk som är oumbärligt för att förstå flamenco. Boken beskriver och förklarar på ett lättillgängligt sätt mångfalden av stilar och palos. Den berättar också historien om cante och hävdar att flamenco var en exklusiv skapelse av romerna, som bevarade den i det privata tills de började försörja sig på den.

 

Denna bok skiljer också mellan “cante grande”, som definierar den romska canten, och “cante chico”, som skulle vara en flamencofiering av de folkliga melodierna från Andalusien och de koloniala områdena.

 

Molina och Mairenas verk introducerade i flamencologin nya forskningsinriktningar såsom “neojondismo” och den “gitanistiska tesen”.

 

Andra författare utformade det som kom att kallas den “andalusistiska tesen”, för att hävda att flamenco var en andalusisk produkt som helt och hållet hade utvecklats i denna region, och att dess palos hade sitt ursprung i den andalusiska folktraditionen. De menade också att romerna i Andalusien på ett avgörande sätt hade bidragit till att forma flamenco.

 

Mot denna bakgrund framhävdes detta genres särställning i förhållande till annan romsk musik och dans i övriga delar av Spanien och Europa. Numera accepteras i högre grad en sammansmältning av den andalusistiska och den gitanistiska tesen.