Flamencokaféerna

Redan i slutet av 1800‑talet var flamencokonsten mycket utbredd i Andalusien. I Cádiz framträder gestalter som Dolores och Alonso del Cepillo, “Chiclanita”, El Negro del Puerto, José de los Reyes; vilket bekräftar kärnområden för cante som San Fernando, Los Puertos, Chiclana, Sanlúcar och Arcos de la Frontera.

 

I Jerez de la Frontera uppstod en annan kärna för flamenco, närmare bestämt i kvarteren San Miguel och Santiago. Härifrån kommer Manuel Soto Loreto, Antonio Chacón och El Torre.

 

Strax före dessa mästares genombrott inträffade ett avgörande ögonblick i flamencons historia. Samtidigt verkade sångare som Tomás El Nitri, Silverio Franconetti och Juan Breva, och en stark rivalitet uppstod mellan dem. Den första “Llave de Oro del Cante” (Sångens Gyllene Nyckel) tilldelades Tomás. Han fick denna utmärkelse för sitt mästerskap vid en fest. I denna miljö öppnade Silverio Franconetti år 1881 ett café cantante på Calle Rosario nr 4 i Sevilla.

 

Flamencokaféerna, cafés cantantes, var lokaler som öppnade på kvällstid där publiken drack vin och andra drycker samtidigt som de njöt av levande musikföreställningar. Enligt minnena från sångaren Fernando de Triana fanns det redan 1842 ett café cantante, som invigdes på nytt fem år senare under namnet “Los Lombardos” (som Verdis opera).

 

I Silverio Franconettis café cantante rådde en mycket tävlingsinriktad stämning mellan de olika sångarna, eftersom Silverio själv utmanade de bästa offentligt.

 

Dessa lokaler blev så populära att figuren cantaor profesional, professionell flamencosångare, växte fram och de fungerade som smältdegel för skapandet av ny flamencokonst.

 

Trots framgången för cafés cantantes fortsatte dock en del av genren att bevara sången inom de gamla minoriteterna: “los Gordos de Alcalá”, Joaquín “el de la Paula” och “Agujetas el Viejo”.

 

De som slog igenom på scener runt om i landet under denna tid var stora artister som “Las Coquineras”, don Antonio Chacón, “La Macarrona”, Francisco Lema “Fosforito el Viejo”, “el Perote”, “El Macaca”, “el Mochuelo”, “El Diana”, “El Canario”, Cayetano Muriel “el Niño de Cabra”, “el Garrido de Jerez” eller “La Rubia de las Perlas”, bland många andra.

 

Under de galna 1920‑talen tog en enastående generation över stafettpinnen inom flamenco.

 

Nu börjar namn höras som Pastora Pavón Cruz “La Niña de los Peines”, Tomás och Arturo Pavón, Manuel Vallejo, “El Gloria”, Manuel Torre, Juanito Mojama, “El Niño Escacena”, Bernardo “el de los Lobitos”, Manuel Centeno, Pepe el de la Matrona, Juan Varea, “El Cojo de Málaga”, “El Niño de Marchena”, Sebastián “el Pena”, Manolo Caracol, Tío Gregorio “el Borrico”, Tía Anica “la Piriñaca” och Juan Talega.