Soleá

Soleá är en flamencostil (palo) av sång. De första kända uppgifterna hänvisar till ”La Andonda”, en romsk sångerska som var gift med sångaren "El Fillo" (som avled i Sevilla år 1878).

 

De äldsta dokumenten fanns alltså på 1850‑talet och hänvisade till ”La Soledad”. Andra gånger till ”soleá granadina”. Dessa benämningar visar dock att det rörde sig om en typ som är mycket annorlunda än dagens.

 

Dansen soleá utförs av en kvinnlig solodansare med stor uttryckskraft. Soleá används ofta för att bailaoran ska kunna briljera. Rörelserna kan vara typiskt feminina med armar och kropp och ackompanjeras av zapateado. Bailaoran väcker dessutom uppmärksamhet genom att röra på höfterna, genom sin allvarlighet och sin utmanande hållning.

 

Även om tempot i soleá är tungt och långsamt, är takten liknande den i bulerías och alegrías (om än med annan karaktär). Ur musikteoretisk synvinkel skulle takten börja på det slag som markeras som det tredje, för att följa sångtexten. Det rör sig alltså om en tretakt med förskjutna betoningar, eller snarare en takt med tolv pulsslag: 3+2+2+2+3.

Det finns olika stilar och varianter av soleá:

• Soleá de Triana.
• Soleá de Cádiz.
• Soleá de Jerez de la Frontera.
• Soleá de Alcalá de Guadaíra.
• Soleá de Utrera.
• Soleá de Córdoba.
• Soleá apolá (när polo avslutas med en soleá).
• Soleá por bulerías; soleá‑harmonik med bulerías‑takt.
• Soleá grande (med fyra versrader).
• Soleá de cambio (för avslut i en annan tonart).
• Soleá corta.
• Soleariya (soleá med förkortad melodi, där den första versraden är reducerad till endast fyra stavelser).
• Soleá de preparación (för att inleda en viss sångstil).
• Soleá de Zurraque (typisk för krukmakare).