Polo

Polo är en flamencostil som formades utifrån en äldre spansk musikgenre från 1700‑talet. Det är tydligen en av de mest arkaiska palos. Man pekar på dess möjliga föregångare i salongspolo, som användes i lyriska föreställningar som ”el polo del contrabandista”. Dess ursprung kan närmare bestämt spåras till någon danssång från 1700‑talet. Inom Venezuelas folkmusik har den dansbara polo funnits sedan 1800‑talet.

 

Inom polo flamenco skiljer man mellan polo tóbalo för mörka röster och polo natural för ljusa röster. I stora drag tillskrivs polo flamenco sångaren "Tóbalo de Ronda". Polo Tóbalo har nått våra dagar genom Pepe "de la Matrona".

 

Det fanns varianter. Soleá apolá, där Fernando Quiñones betraktar "Paquirri el Guante" som skapare. Denne definierade genren som en blandad sång av soleares, och det var den polo man avslutade cañas, gamla malagueñas osv. med. En del forskare förnekar att polo existerar och ser den som en variant av Curro Durses caña. Antonio Chacón ger polo en slutgiltig melodisk struktur.

 

Det fanns också ”policaña”, som närmade sig en blandgenre och påverkade versioner som idag skiljer polo från caña. Man talar även om medio polo, enligt García Matos, med kortare melodiska verser eller tercios. Den första tercion i polo utvecklas i sångarens höga register och sjunker sedan ned tills den når de karakteristiska fem eller sex melismerna (”ayes”). Polo sjungs över compás de solea, och framförs på en fyraradig strof med åttonstavig vers, där den andra och den fjärde rimmar. Demófilo samlade 37 strofer, som sjöngs olika för caña eller polo. Dansen uppstod på 1700‑talet och blev en av de mest populära tillsammans med tango, caña, den romska zorongo och rondeña. Enligt Puig Claramunt är polodansen en kvinnlig solodans där zapateado dominerar.