Milonga
Milonga är en flamencostil som fördes hit av repatrierade, artister, kolonisatörer och soldater som återvände från kolonierna i slutet av 1800‑talet. I sina sånger åkallar de de amerikanska länderna.
Den argentinska milongan är en stil som härstammar från ”payada de contrapunto” och har djupa rytmiskt-metriska och harmoniska kopplingar till den antilliska tangon och habaneran. Utvecklingen av den argentinska milongan fram till att den blev en definitiv flamencostil började troligen med yarabí och andra stilar eller ”tristes”. År 1860 övergick den triste till att bli milonga. Den blev modern mellan 1880 och 1910.
Den första milongan med verkligt flamencokaraktär och med kompass av tango-tiento är den som Pepa Oro – dotter till tjurfäktaren från Cádiz, Paco de Oro – gjorde populär när hon kom till Spanien i slutet av 1800‑talet. Det är en stil som härstammar från den koreografiska milongan, avsedd att sjungas samtidigt som den dansas. Cante por milonga är stavelserad, och det finns dessutom några inspelningar av milongor med kombinationer, som att infoga en fandango eller en milonga med bulerías, där man anpassar dessa genrers meter, rytm och känsla till milongans karaktär. Kompassen bygger på metriken hos tangos-tientos, och man frångår ofta fast takt för att sjunga fritt.
Bland milongans uttolkare utmärkte sig också Antonio Sevillano, Angelillo, Pastora Pavón, Paco Flores, Niña de la Puebla, Juan Valderrama, Pepe Albaicín, Carmen Linares och Enrique Morente.
