De första flamencosångarna

Man har trott att Tío Luis de la Juliana, från Jerez, var den första flamencosångaren i historien. Men det har ännu inte ens kunnat bevisas att han verkligen existerade.

 

De första konstnärerna från 1700‑talet i Triana (Sevilla) är däremot väldokumenterade. Tillsammans med Cádiz och Jerez är Sevilla en plats där flamenco utvecklades till en konstnärlig genre. Här nämner vi några framstående personligheter:

 

“El Planeta” – som sägs vara född i Cádizbukten, närmare bestämt i Puerto Real – sjöng seguiriyas och tonás i detta sevillanska kvarter. “El Fillo” var hans främsta elev. En gitano, också från provinsen Cádiz, som hade ett kärleksförhållande med “la Andonda”.

 

“La Andonda” verkar ha varit den första som sjöng soleá. Även om detta palo också tillskrivs andra familjer från Triana, som “los Pelaos” eller “los Cagancho”. Vid den tiden sjöng man också martinetes och romances – stilar som är besläktade med toná.

 

I Los Puertos (benämning som i “geografía del cante” syftar på städerna i Cádizbukten och Costa Noroeste: San Fernando, Chiclana de la Frontera, Puerto Real, El Puerto de Santa María och Sanlúcar de Barrameda) och i Jerez de la Frontera utvecklades viktiga flamencocentrum.

 

Paco de la Luz var en legendarisk sångare av seguiriyas. Nästan alla de stora sångarna från Jerez härstammar från honom: “Loco” Mateo, Manuel Molina, Joaquín Lacherna, Diego “el Marrurro” och Merche “la Serneta”.

 

I Cádizbukten skrev sångare som “el ciego la Peña”, Enrique “El Gordo”, Enrique Jiménez Fernández “El Mellizo” och Curro Durse in sig i flamencohistorien.